A new life..
Ett liv långt bort från min verklighet trodde jag var på ingång. Men kan jag verkligen ha sådan tur?
Har, som jag skrivit innan, fått ett superjobberbjudande, inom en helt annan inriktning än den jag just idag lever i.
åh, vilken längtan jag kände tillbaka till det underbara livet med
det underbara mornarna, arbetskollegorna som skriker av glädje när man kommer med frukost. De gör (oftast i stort sett) allt man säger till dom att göra.
De lugna, tomma dagarna man bara traskar runt, har tusen saker att göra, dock ingen som kommer och stör eller förstör ens dygnsrytm (vilket består i att jobba, jobba, jobba, duscha, sova, jobba, jobba, jobba, duscha, sova osv..)
Jag längtar även tillbaka till att
frysa hela vintrarna i sträck. Frysa så mycket att man funderar på om det ens spelar någon roll om arbetskollegorna råkar stämpla en med sina vassa broddar, för man kommer nog ändå inget känna.
Jag saknar att
sakna människor och få må bra när jag väl är i närheten av dessa.
Jag längtar tillbaka till den
kassa lönen (vilket jag iförsig inte hade tidigare, men kan tänka mig tanken),
till de
mörka nätterna och till allt traskande.
Jag saknar att
alltid vara hungrig, aldrig äta och bara bränna bort allt fett man borde haft för att hålla sig varm i kylan.
Allt det har jag saknat sista året; allt det trodde jag att jag skulle få tillbaka. Nu är framtiden ovis igen.
Dags att fortsätta leta lght österut? Dags att bita ihop? Dags att försvinna?
Eller är det nu, jag bara ska visa mig vara oumbärlig.. (lite tveksam på ordet, men ni vet, det kändes som att det passade in där, som alltid.) Jag ska vara helt underbar, så att jag bara måste få jobbet.
Då kan jag jobba med det som jag faktiskt tycker är kul, där jag trivs bäst, med de underbaraste av människor och få kämpa lite extra varje dag för att göra både chef och arbetskollegor glada.
På tal om något helt annat (som alltid, jag som aldrig behåller den röda tråden... kanske det är JUST DET som är den röda tråden.. eller .. hmm. äsch, till saken igen då) .. Jag tycker det är lite jobbigt med schizofrena personer. Jobbigt att aldrig veta vart man har någon eller hur man ska betee sig när. Hur vet man? Vore det kanske enklast om alla bara hade typ en sanningstavla, som man alltid var tvungen att ha på typ ryggen (bra placering, då kan man inte själv alltid se vad man själv tycker är sant.. och det är ju bra, annars skulle man ju jämt veta när man ljuger.. eller nåt..) Juste, röda tråden.. då behöver i alla fall ingen människa gå runt och tänka:
Vad tänker han där? Hur menade han egentligen? Vad tycker han om detta?
ser ni, allt skrivs i manlig form, kan det vara ett tecken? Kan det vara så att det oftast är det manliga könet som blir schizofrena, aldrig säger vad dom egentligen tycker, tänker eller menar? Det kan tålas att tänka på.. eller vad tycker ni?
XoXo// The Runaway Bride - ibland är jag bara såå ute och svajar i det gröna höggräset...
Har, som jag skrivit innan, fått ett superjobberbjudande, inom en helt annan inriktning än den jag just idag lever i.
åh, vilken längtan jag kände tillbaka till det underbara livet med
det underbara mornarna, arbetskollegorna som skriker av glädje när man kommer med frukost. De gör (oftast i stort sett) allt man säger till dom att göra.
De lugna, tomma dagarna man bara traskar runt, har tusen saker att göra, dock ingen som kommer och stör eller förstör ens dygnsrytm (vilket består i att jobba, jobba, jobba, duscha, sova, jobba, jobba, jobba, duscha, sova osv..)
Jag längtar även tillbaka till att
frysa hela vintrarna i sträck. Frysa så mycket att man funderar på om det ens spelar någon roll om arbetskollegorna råkar stämpla en med sina vassa broddar, för man kommer nog ändå inget känna.
Jag saknar att
sakna människor och få må bra när jag väl är i närheten av dessa.
Jag längtar tillbaka till den
kassa lönen (vilket jag iförsig inte hade tidigare, men kan tänka mig tanken),
till de
mörka nätterna och till allt traskande.
Jag saknar att
alltid vara hungrig, aldrig äta och bara bränna bort allt fett man borde haft för att hålla sig varm i kylan.
Allt det har jag saknat sista året; allt det trodde jag att jag skulle få tillbaka. Nu är framtiden ovis igen.
Dags att fortsätta leta lght österut? Dags att bita ihop? Dags att försvinna?
Eller är det nu, jag bara ska visa mig vara oumbärlig.. (lite tveksam på ordet, men ni vet, det kändes som att det passade in där, som alltid.) Jag ska vara helt underbar, så att jag bara måste få jobbet.
Då kan jag jobba med det som jag faktiskt tycker är kul, där jag trivs bäst, med de underbaraste av människor och få kämpa lite extra varje dag för att göra både chef och arbetskollegor glada.
På tal om något helt annat (som alltid, jag som aldrig behåller den röda tråden... kanske det är JUST DET som är den röda tråden.. eller .. hmm. äsch, till saken igen då) .. Jag tycker det är lite jobbigt med schizofrena personer. Jobbigt att aldrig veta vart man har någon eller hur man ska betee sig när. Hur vet man? Vore det kanske enklast om alla bara hade typ en sanningstavla, som man alltid var tvungen att ha på typ ryggen (bra placering, då kan man inte själv alltid se vad man själv tycker är sant.. och det är ju bra, annars skulle man ju jämt veta när man ljuger.. eller nåt..) Juste, röda tråden.. då behöver i alla fall ingen människa gå runt och tänka:
Vad tänker han där? Hur menade han egentligen? Vad tycker han om detta?
ser ni, allt skrivs i manlig form, kan det vara ett tecken? Kan det vara så att det oftast är det manliga könet som blir schizofrena, aldrig säger vad dom egentligen tycker, tänker eller menar? Det kan tålas att tänka på.. eller vad tycker ni?
XoXo// The Runaway Bride - ibland är jag bara såå ute och svajar i det gröna höggräset...
Kommentarer
Trackback
