The Runaway Bride

Nu får jag väl som vanligt börja med att be om ursäkt för detta långa uppehåll på bloggandet. Denna gång tänkte jag skylla på mitt arbete/fritid/liv, hästarna, som tagit upp all min tid. Så Sorry ! Men här kommer i alla fall en ny funderare från Emelies oh så smarta tankar...

Dagens blogginlägg kommer från folkets framtidshopp, nämligen barnen. Vuxna har mycket att lära av barn och dess sett att se på varandra, på livet och på samhället. Barn kan ha många olika funderingar och frågor som dem, jämfört med vuxna, faktiskt vågar ställa. Det var just detta som hände mig förra helgen.

Under en endaste dag hörde jag en och samma frågeställning från tre olika barns tankar, "Kan vuxna gråta?" 
Nu kan man ju fråga sig varför dessa barn ens har en sådan fråga i huvudet. Är det så att inte vuxna gråter speciellt ofta? eller ska vuxna människor visa sig för "hårda" för att gråta? har man kanske bara helt enkelt tappat greppet om sina egna känslor? För det är väl känslor som gör att man oftast börjar gråta? Är det så att vuxna tycker att det är fult och genant att gråta? 

I så fall vill jag här sätta ner en fot, slå näven i bordet och tala ut. Jag gråter alltid ! och jag mår bra av det. antar att detta kommer lite av en chock för folk, det är ju inte riktigt "emeliestyle" att tjuta som en liten barnunge, men efter att man gråtit ut lite, om vad det nu än handlar om, känner jag att man kan lämna det hemska bakom sig. Man har gråtit bort de hemska känslorna för att istället försöka plocka in lite positiva. För att här bevisa mina gråtattacker tänkte jag (intresseklubben antecknar, känner jag) sammanfatta vanliga gråtsituationer:
Extreme Homemakeover (alltid, en klassisker) 
När Johan Palm åkte ur Idol (inte för att jag diggade honom, men fansen såg så ledsna ut)
Efter en jobbig dag på jobbet, alldeles själv, med elaka hästar och stressiga dagar
Och självklart filmer såsom Lejonkungen, Bröderna Lejonhjärta, Titanic, Mamma Mia, Moulin Rouge osv.

Så, jag föreslår att alla vuxna nu ska lära sig att släppa lite på känslorna, gå hem och visa för barnen att det är okej även för vuxna att gråta vare sig det handlar om smärta eller känslor. Att gråta är varje människas rättighet!

// An unfaithful womans crime

Det är svårt det där, med rätt och fel. Ibland är rätt på ett sätt, ibland är rätt på ett annat och dessutom är definitionen av rätt helt olika beroende på vilken person du frågar. Hur ska man kunna veta när rätt är rätt och fel är fel? Förlåt, om jag gör fel ibland, men det kanske bara är min definition på rätt.

Ursäkta om det inte kommit nåt inlägg på ett tag, men tiden har vart knapp och kreativiteten svag. Så jag frågade en vän; vad tycker du jag ska skriva om på min blogg varpå Vännen svarade: Skriv om ditt liv, folk läser din blogg för att få veta om ditt liv. Då undrar jag; Kan mitt liv vara så spännande att folk verkligen vill veta fjuttiga detaljer om det? Eller har folk bara så tråkigt så dom inte har något bättre för sig? Men om så inte för någon annan så åtminstone för min vän som anser sig tro att jag har ett spännande och intressant liv här kommer en mycket kort sammanfattning av helgen som var:

Helgen har gått mkt fort.
Fredagen tillbringade jag med "da familia" (familjen jag jobbar åt). Vi åt pizza, godis å tittade på Idol, jag tycker egentligen inte om pizza, "men är det pizzakväll så äre" (citat - Gabi, mamma i "da familila") Dessutom går jag å Gabi ner så jäkla mycket i vikt ju, när vi jobbar och rider så mycket. Och det är ju inte bra å bli smal och snygg?! ; )
Lördag tränade jag för greta på the little star Paloma, Hoppade som en gud, väldigt skönt då hon sista veckorna har roat sig med att bara bråka med mig, stå på bakbenen och slänga sig. Så efter hoppträningen Supernöjd ! : ) 
Fortsatte sedan lördagen med att leta partypolare. Hittade Sarah.. otippat värre va? Blev Strike, där jag och Sarah vann bowlingen, trots en i stort sett streckad andra serie. Sedan mina vänner, blev jag attackerad av en 45 årig gammal rökande gubbe med kol som inte ansåg att jag hade min fulla rätt att bestämma över mitt liv själv (!) Som vanligt.. blev det en mycket rolig och intressant kväll.. dessutom mycket gratis; You know, I know how to Do it ;)
Söndagen softades med.. hästar. konstigt nog. och snööööö! för en gångs skull. Trodde aldrig den skulle komma och snart hoppas man väl på att den ska försvinna igen..
Så min vän; här har du min helg. Läs å njut och ni som inte är ett dugg intresserade av min helg, behöver inte läsa meningarna över då detta är precis vad dem handlar om.

Thank you for flying with Airplane "an Unfaithful womans crime" and I hope we'll met again : ) In any way or another.

Jag är nog lite kär; Men varför känner jag på mig att detta är ett lite komplicerat läge?

Framtiden ligger runt hörnet

Här har jag gått sedan jag var liten och funderat och funderat. Vad ska man bli ? Vad vill jag jobba med? Hur ska mitt liv se ut ?

19.5 år har jag haft tid att fundera och fortfarande är jag ett lika stort frågetecken som innan. Dock är det inte så att jag inte vet vad jag vill göra.. jag har bara för mycket jag saker jag skulle kunna tänka mig att göra. Och jag menar, det är ju ingen idé att börja plugga till nåt, när man inte är säker på om det är just det man vill jobba med eller  om det är nåt av de andra femtio alternativen jag har. Yrken som Unghästutbildare? Egenföretagare? Kock? Brandman? Polis? Militären? Reseledare? Pilot? Ja, listan kan göras huur lång som helst över de yrken som passerat förbi mina hjärnceller i jakten på Den perfekta karriären! Då kommer vi till den stora frågan: Hur ska man då kunna veta vilket yrke som passar en bäst, när man nu inte kan prova dem innan? Det kanske är det jag ska göra, starta eget företag där vi ska erbjuda kunden att testa olika yrken så de vet vad dem vill utbilda sig till. Aha! Ännu en idé att grubbla över...

Nej, hur mycket man än funderar tror jag inte man kommer bli hundra procentig nöjd med sitt val ändå. Så, vem vet, det kanske bara är dags att "ole-dole-doffa" lite och sen börja söka in till utbildningar som ligger framför fötterna på än.. eller så kanske jag inte ska plugga alls.. Ja hörni, känns som att alternativen är fler än svaren just nu. Nån mer som har samma känsla?

Det hela började i början av förra veckan när Johan berättade för mig att det var Halloween i helgen.. Redan där förstod jag att hela min helg skulle bestå av att akta mig för vampyrer, djävular, ghastar och spöken. Pluto, kallar vi stället vi hängde på under fredagens galenskaper, och jag förstår inte varför alla stora, fula, läskiga, skräckinjagande och mordbenägna utklädningsfolk prompt ska på oskyldiga små barn (mig) som bara vill roa sig med en trevlig utekväll. Så precis där, mitt i dunket av musik från någon världsberömd (not) DJ, springer en stackars flicka (jag) omkring omringad av sina största farhågor och hoppas på att helgen snart ska vara förbi så alla demoner blir sig själva igen, (om det nu är bättre än gömda bakom stora masker).

Jag tog till alla metoder och både armbågade dom djävlarna och gömde mig bakom större folk än mig själv, allt för att slippa de monstren som försökte döda mig. Tack gode gud misslyckades dem då jag ju fortfarande sitter och skriver här just nu, livs levande. Så ännu en förfärlig Halloween, dock med en touch av roliga inslag och trevliga människor avklarad, utan att bli tillfångatagen av varken spöken eller yxmördare, är jag ganska nöjd ändå..'

Värt att nämna: Liselotte Olsson sågs vandra omkring på Västerås gator under helgen. Enligt säkra vittnen verkar hon ha saknat sina vänner från sin studentstad som hon glatt umgicks med under fredagskvällen. Enligt samma vittne flirtade och kysstes hon vilt på en krog i Västerås innestad.
Liselotte Olsson -
The partyprincess is back in buisness?